MN 87 Born From the Beloved – Piyajātikasutta

<< Click to Display Table of Contents >>

Navigation:  »No topics above this level«

MN 87 Born From the Beloved – Piyajātikasutta

Medium Discourses Collection 87 – Majjhima Nikāya 87

MN 87 Born From the Beloved – Piyajātikasutta

 

1.1

So I have heard.

Evaṁ me sutaṁ—

1.2

At one time the Buddha was staying near Sāvatthī in Jeta’s Grove, Anāthapiṇḍika’s monastery.

ekaṁ samayaṁ bhagavā sāvatthiyaṁ viharati jetavane anāthapiṇḍikassa ārāme.

2.1

Now at that time a certain householder’s dear and beloved only child passed away.

Tena kho pana samayena aññatarassa gahapatissa ekaputtako piyo manāpo kālaṅkato hoti.

2.2

After their death he didn’t feel like working or eating.

Tassa kālaṅkiriyāya neva kammantā paṭibhanti na bhattaṁ paṭibhāti.

2.3

He would go to the cemetery and wail,

So āḷāhanaṁ gantvā kandati:

2.4

“Where are you, my only child? Where are you, my only child?”

“kahaṁ, ekaputtaka, kahaṁ, ekaputtakā”ti.

3.1

Then he went to the Buddha, bowed, and sat down to one side. The Buddha said to him,

Atha kho so gahapati yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavantaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho taṁ gahapatiṁ bhagavā etadavoca:

3.2

“Householder, you look like someone who’s not in their right mind; your faculties have deteriorated.”

“na kho te, gahapati, sake citte ṭhitassa indriyāni, atthi te indriyānaṁ aññathattan”ti.

3.3

“And how, sir, could my faculties not have deteriorated?

“Kiñhi me, bhante, indriyānaṁ nāññathattaṁ bhavissati;

3.4

For my dear and beloved only child has passed away.

mayhañhi, bhante, ekaputto piyo manāpo kālaṅkato.

3.5

Since their death I haven’t felt like working or eating.

Tassa kālaṅkiriyāya neva kammantā paṭibhanti, na bhattaṁ paṭibhāti.

3.6

I go to the cemetery and wail:

Sohaṁ āḷāhanaṁ gantvā kandāmi:

3.7

‘Where are you, my only child? Where are you, my only child?’”

‘kahaṁ, ekaputtaka, kahaṁ, ekaputtakā’”ti.

3.8

“That’s so true, householder! That’s so true, householder!

“Evametaṁ, gahapati, evametaṁ, gahapati.

3.9

For our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.”

Piyajātikā hi, gahapati, sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā”ti.

3.10

“Sir, who on earth could ever think such a thing!

“Kassa kho nāmetaṁ, bhante, evaṁ bhavissati:

3.11

‘piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’ti?

3.12

For our loved ones are a source of joy and happiness.”

Piyajātikā hi kho, bhante, ānandasomanassā piyappabhavikā”ti.

3.13

Disagreeing with the Buddha’s statement, rejecting it, he got up from his seat and left.

Atha kho so gahapati bhagavato bhāsitaṁ anabhinanditvā paṭikkositvā uṭṭhāyāsanā pakkāmi.

4.1

Now at that time several gamblers were playing dice not far from the Buddha.

Tena kho pana samayena sambahulā akkhadhuttā bhagavato avidūre akkhehi dibbanti.

4.2

That householder approached them and told them what had happened.

Atha kho so gahapati yena te akkhadhuttā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā akkhadhutte etadavoca:

4.3

“idhāhaṁ, bhonto, yena samaṇo gotamo tenupasaṅkamiṁ; upasaṅkamitvā samaṇaṁ gotamaṁ abhivādetvā ekamantaṁ nisīdiṁ. Ekamantaṁ nisinnaṁ kho maṁ, bhonto, samaṇo gotamo etadavoca:

4.4

‘na kho te, gahapati, sake citte ṭhitassa indriyāni, atthi te indriyānaṁ aññathattan’ti.

4.5

Evaṁ vutte, ahaṁ, bhonto, samaṇaṁ gotamaṁ etadavocaṁ:

4.6

‘kiñhi me, bhante, indriyānaṁ nāññathattaṁ bhavissati;

4.7

mayhañhi, bhante, ekaputtako piyo manāpo kālaṅkato.

4.8

Tassa kālaṅkiriyāya neva kammantā paṭibhanti, na bhattaṁ paṭibhāti.

4.9

Sohaṁ āḷāhanaṁ gantvā kandāmi—

4.10

kahaṁ, ekaputtaka, kahaṁ, ekaputtakā’ti.

4.11

‘Evametaṁ, gahapati, evametaṁ, gahapati.

4.12

Piyajātikā hi, gahapati, sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’ti.

4.13

‘Kassa kho nāmetaṁ, bhante, evaṁ bhavissati—

4.14

piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā?

4.15

Piyajātikā hi kho, bhante, ānandasomanassā piyappabhavikā’ti.

4.16

Atha khvāhaṁ, bhonto, samaṇassa gotamassa bhāsitaṁ anabhinanditvā paṭikkositvā uṭṭhāyāsanā pakkamin”ti.

4.17

“That’s so true, householder! That’s so true, householder!

“Evametaṁ, gahapati, evametaṁ, gahapati.

4.18

For our loved ones are a source of joy and happiness.”

Piyajātikā hi, gahapati, ānandasomanassā piyappabhavikā”ti.

4.19

Thinking, “The gamblers and I are in agreement,” the householder left.

Atha kho so gahapati “sameti me akkhadhuttehī”ti pakkāmi.

5.1

Eventually that topic of discussion reached the royal compound.

Atha kho idaṁ kathāvatthu anupubbena rājantepuraṁ pāvisi.

5.2

Then King Pasenadi addressed Queen Mallikā,

Atha kho rājā pasenadi kosalo mallikaṁ deviṁ āmantesi:

5.3

“Mallika, your ascetic Gotama said this:

“idaṁ te, mallike, samaṇena gotamena bhāsitaṁ:

5.4

‘Our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.’”

‘piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’”ti.

5.5

“If that’s what the Buddha said, great king, then that’s how it is.”

“Sacetaṁ, mahārāja, bhagavatā bhāsitaṁ, evametan”ti.

5.6

“No matter what the ascetic Gotama says, Mallikā agrees with him:

“Evameva panāyaṁ mallikā yaññadeva samaṇo gotamo bhāsati taṁ tadevassa abbhanumodati:

5.7

‘If that’s what the Buddha said, great king, then that’s how it is.’

‘Sacetaṁ, mahārāja, bhagavatā bhāsitaṁ evametan’ti.

5.8

You’re just like a student who agrees with everything their teacher says.

Seyyathāpi nāma, yaññadeva ācariyo antevāsissa bhāsati taṁ tadevassa antevāsī abbhanumodati:

5.9

‘evametaṁ, ācariya, evametaṁ, ācariyā’ti.

5.10

Evameva kho tvaṁ, mallike, yaññadeva samaṇo gotamo bhāsati taṁ tadevassa abbhanumodasi:

5.11

‘Sacetaṁ, mahārāja, bhagavatā bhāsitaṁ evametan’ti.

5.12

Go away, Mallikā, get out of here!”

Cara pire, mallike, vinassā”ti.

6.1

Then Queen Mallikā addressed the brahmin Nāḷijaṅgha,

Atha kho mallikā devī nāḷijaṅghaṁ brāhmaṇaṁ āmantesi:

6.2

“Please, brahmin, go to the Buddha, and in my name bow with your head to his feet. Ask him if he is healthy and well, nimble, strong, and living comfortably.

“ehi tvaṁ, brāhmaṇa, yena bhagavā tenupasaṅkama; upasaṅkamitvā mama vacanena bhagavato pāde sirasā vandāhi, appābādhaṁ appātaṅkaṁ lahuṭṭhānaṁ balaṁ phāsuvihāraṁ puccha:

6.3

‘mallikā, bhante, devī bhagavato pāde sirasā vandati, appābādhaṁ appātaṅkaṁ lahuṭṭhānaṁ balaṁ phāsuvihāraṁ pucchatī’ti;

6.4

And then say:

evañca vadehi:

6.5

‘Sir, did the Buddha make this statement:

‘bhāsitā nu kho, bhante, bhagavatā esā vācā—

6.6

“Our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress”?’

piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’ti.

6.7

Remember well how the Buddha answers and tell it to me.

Yathā te bhagavā byākaroti taṁ sādhukaṁ uggahetvā mama āroceyyāsi.

6.8

For Realized Ones say nothing that is not so.”

Na hi tathāgatā vitathaṁ bhaṇantī”ti.

6.9

“Yes, ma’am,” he replied. He went to the Buddha and exchanged greetings with him.

“Evaṁ, bhotī”ti kho nāḷijaṅgho brāhmaṇo mallikāya deviyā paṭissutvā yena bhagavā tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā bhagavatā saddhiṁ sammodi.

6.10

When the greetings and polite conversation were over, he sat down to one side and said to the Buddha,

Sammodanīyaṁ kathaṁ sāraṇīyaṁ vītisāretvā ekamantaṁ nisīdi. Ekamantaṁ nisinno kho nāḷijaṅgho brāhmaṇo bhagavantaṁ etadavoca:

6.11

“Master Gotama, Queen Mallikā bows with her head to your feet. She asks if you are healthy and well, nimble, strong, and living comfortably.

“mallikā, bho gotama, devī bhoto gotamassa pāde sirasā vandati; appābādhaṁ appātaṅkaṁ lahuṭṭhānaṁ balaṁ phāsuvihāraṁ pucchati;

6.12

And she asks whether

evañca vadeti:

6.13

the Buddha made this statement:

‘bhāsitā nu kho, bhante, bhagavatā esā vācā—

6.14

‘Our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.’”

piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’”ti.

7.1

“That’s right, brahmin, that’s right!

“Evametaṁ, brāhmaṇa, evametaṁ, brāhmaṇa.

7.2

For our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.

Piyajātikā hi, brāhmaṇa, sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikāti.

8.1

And here’s a way to understand how our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.

Tadamināpetaṁ, brāhmaṇa, pariyāyena veditabbaṁ yathā piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā.

8.2

Once upon a time right here in Sāvatthī a certain woman’s mother passed away.

Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa, imissāyeva sāvatthiyā aññatarissā itthiyā mātā kālamakāsi.

8.3

And because of that she went mad and lost her mind. She went from street to street and from square to square saying,

Sā tassā kālakiriyāya ummattikā khittacittā rathikāya rathikaṁ siṅghāṭakena siṅghāṭakaṁ upasaṅkamitvā evamāha:

8.4

‘Has anyone seen my mother? Has anyone seen my mother?’

‘api me mātaraṁ addassatha, api me mātaraṁ addassathā’ti?

9-14.1

And here’s another way to understand how our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.

Imināpi kho etaṁ, brāhmaṇa, pariyāyena veditabbaṁ yathā piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikāti.

9-14.2

Once upon a time right here in Sāvatthī a certain woman’s father …

Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa, imissāyeva sāvatthiyā aññatarissā itthiyā pitā kālamakāsi …

9-14.3

brother …

bhātā kālamakāsi …

9-14.4

sister …

bhaginī kālamakāsi …

9-14.5

son …

putto kālamakāsi …

9-14.6

daughter …

dhītā kālamakāsi …

9-14.7

husband passed away.

sāmiko kālamakāsi.

9-14.8

And because of that she went mad and lost her mind. She went from street to street and from square to square saying,

Sā tassa kālakiriyāya ummattikā khittacittā rathikāya rathikaṁ siṅghāṭakena siṅghāṭakaṁ upasaṅkamitvā evamāha:

9-14.9

‘Has anyone seen my husband? Has anyone seen my husband?’

‘api me sāmikaṁ addassatha, api me sāmikaṁ addassathā’ti?

15-21.1

And here’s another way to understand how our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.

Imināpi kho etaṁ, brāhmaṇa, pariyāyena veditabbaṁ yathā piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikāti.

15-21.2

Once upon a time right here in Sāvatthī a certain man’s mother …

Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa, imissāyeva sāvatthiyā aññatarassa purisassa mātā kālamakāsi.

15-21.3

So tassā kālakiriyāya ummattako khittacitto rathikāya rathikaṁ siṅghāṭakena siṅghāṭakaṁ upasaṅkamitvā evamāha:

15-21.4

‘api me mātaraṁ addassatha, api me mātaraṁ addassathā’ti?

15-21.5

Imināpi kho etaṁ, brāhmaṇa, pariyāyena veditabbaṁ yathā piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikāti.

15-21.6

father …

Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa, imissāyeva sāvatthiyā aññatarassa purisassa pitā kālamakāsi …

15-21.7

brother …

bhātā kālamakāsi …

15-21.8

sister …

bhaginī kālamakāsi …

15-21.9

son …

putto kālamakāsi …

15-21.10

daughter …

dhītā kālamakāsi …

15-21.11

wife passed away.

pajāpati kālamakāsi.

15-21.12

And because of that he went mad and lost his mind. He went from street to street and from square to square saying,

So tassā kālakiriyāya ummattako khittacitto rathikāya rathikaṁ siṅghāṭakena siṅghāṭakaṁ upasaṅkamitvā evamāha:

15-21.13

‘Has anyone seen my wife? Has anyone seen my wife?’

‘api me pajāpatiṁ addassatha, api me pajāpatiṁ addassathā’ti?

15-21.14

And here’s another way to understand how our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.

Imināpi kho etaṁ, brāhmaṇa, pariyāyena veditabbaṁ yathā piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikāti.

22.1

Once upon a time right here in Sāvatthī a certain woman went to live with her relative’s family.

Bhūtapubbaṁ, brāhmaṇa, imissāyeva sāvatthiyā aññatarā itthī ñātikulaṁ agamāsi.

22.2

But her relatives wanted to divorce her from her husband and give her to another,

Tassā te ñātakā sāmikaṁ acchinditvā aññassa dātukāmā.

22.3

who she didn’t want.

Sā ca taṁ na icchati.

22.4

So she told her husband about this.

Atha kho sā itthī sāmikaṁ etadavoca:

22.5

‘ime, maṁ, ayyaputta, ñātakā tvaṁ acchinditvā aññassa dātukāmā.

22.6

Ahañca taṁ na icchāmī’ti.

22.7

But he cut her in two and disemboweled himself, thinking,

Atha kho so puriso taṁ itthiṁ dvidhā chetvā attānaṁ upphālesi:

22.8

‘We shall be together after death.’

‘ubho pecca bhavissāmā’ti.

22.9

That’s another way to understand how our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.”

Imināpi kho etaṁ, brāhmaṇa, pariyāyena veditabbaṁ yathā piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā”ti.

23.1

Then Nāḷijaṅgha the brahmin, having approved and agreed with what the Buddha said, got up from his seat, went to Queen Mallikā, and told her of all they had discussed. Then Queen Mallikā approached King Pasenadi and said to him,

Atha kho nāḷijaṅgho brāhmaṇo bhagavato bhāsitaṁ abhinanditvā anumoditvā uṭṭhāyāsanā yena mallikā devī tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā yāvatako ahosi bhagavatā saddhiṁ kathāsallāpo taṁ sabbaṁ mallikāya deviyā ārocesi. Atha kho mallikā devī yena rājā pasenadi kosalo tenupasaṅkami; upasaṅkamitvā rājānaṁ pasenadiṁ kosalaṁ etadavoca:

24.1

“What do you think, great king?

“Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja,

24.2

Do you love Princess Vajirī?”

piyā te vajirī kumārī”ti?

24.3

“Indeed I do, Mallikā.”

“Evaṁ, mallike, piyā me vajirī kumārī”ti.

24.4

“What do you think, great king?

“Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja,

24.5

If she were to decay and perish, would sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress arise in you?”

vajiriyā te kumāriyā vipariṇāmaññathābhāvā uppajjeyyuṁ sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

24.6

“If she were to decay and perish, my life would fall apart. How could sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress not arise in me?”

“Vajiriyā me, mallike, kumāriyā vipariṇāmaññathābhāvā jīvitassapi siyā aññathattaṁ, kiṁ pana me na uppajjissanti sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

24.7

“This is what the Buddha was referring to when he said:

“Idaṁ kho taṁ, mahārāja, tena bhagavatā jānatā passatā arahatā sammāsambuddhena sandhāya bhāsitaṁ:

24.8

‘Our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.’

‘piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’ti.

25.1

What do you think, great king?

Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja,

25.2

Do you love Lady Vāsabhā? …

piyā te vāsabhā khattiyā”ti?

25.3

“Evaṁ, mallike, piyā me vāsabhā khattiyā”ti.

25.4

“Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja, vāsabhāya te khattiyāya vipariṇāmaññathābhāvā uppajjeyyuṁ sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

25.5

“Vāsabhāya me, mallike, khattiyāya vipariṇāmaññathābhāvā jīvitassapi siyā aññathattaṁ, kiṁ pana me na uppajjissanti sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

25.6

“Idaṁ kho taṁ, mahārāja, tena bhagavatā jānatā passatā arahatā sammāsambuddhena sandhāya bhāsitaṁ:

25.7

‘piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’ti.

26.1

Do you love your son, General Viḍūḍabha? …

Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja, piyo te viṭaṭūbho senāpatī”ti?

26.2

“Evaṁ, mallike, piyo me viṭaṭūbho senāpatī”ti.

26.3

“Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja, viṭaṭūbhassa te senāpatissa vipariṇāmaññathābhāvā uppajjeyyuṁ sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

26.4

“Viṭaṭūbhassa me, mallike, senāpatissa vipariṇāmaññathābhāvā jīvitassapi siyā aññathattaṁ, kiṁ pana me na uppajjissanti sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

26.5

“Idaṁ kho taṁ, mahārāja, tena bhagavatā jānatā passatā arahatā sammāsambuddhena sandhāya bhāsitaṁ:

26.6

‘piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’ti.

27.1

Do you love me?”

Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja, piyā te ahan”ti?

27.2

“Indeed I do love you, Mallikā.”

“Evaṁ, mallike, piyā mesi tvan”ti.

27.3

“What do you think, great king?

“Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja,

27.4

If I were to decay and perish, would sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress arise in you?”

mayhaṁ te vipariṇāmaññathābhāvā uppajjeyyuṁ sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

27.5

“If you were to decay and perish, my life would fall apart. How could sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress not arise in me?”

“Tuyhañhi me, mallike, vipariṇāmaññathābhāvā jīvitassapi siyā aññathattaṁ, kiṁ pana me na uppajjissanti sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

27.6

“This is what the Buddha was referring to when he said:

“Idaṁ kho taṁ, mahārāja, tena bhagavatā jānatā passatā arahatā sammāsambuddhena sandhāya bhāsitaṁ:

27.7

‘Our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.’

‘piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’ti.

28.1

What do you think, great king?

Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja,

28.2

Do you love the realms of Kāsi and Kosala?”

piyā te kāsikosalā”ti?

28.3

“Indeed I do, Mallikā.

“Evaṁ, mallike, piyā me kāsikosalā.

28.4

It’s due to the bounty of Kāsi and Kosala that we use sandalwood imported from Kāsi and wear garlands, perfumes, and makeup.”

Kāsikosalānaṁ, mallike, ānubhāvena kāsikacandanaṁ paccanubhoma, mālāgandhavilepanaṁ dhāremā”ti.

28.5

“What do you think, great king?

“Taṁ kiṁ maññasi, mahārāja,

28.6

If these realms were to decay and perish, would sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress arise in you?”

kāsikosalānaṁ te vipariṇāmaññathābhāvā uppajjeyyuṁ sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

28.7

“If they were to decay and perish, my life would fall apart. How could sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress not arise in me?”

“Kāsikosalānañhi, mallike, vipariṇāmaññathābhāvā jīvitassapi siyā aññathattaṁ, kiṁ pana me na uppajjissanti sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā”ti?

28.8

“This is what the Buddha was referring to when he said:

“Idaṁ kho taṁ, mahārāja, tena bhagavatā jānatā passatā arahatā sammāsambuddhena sandhāya bhāsitaṁ:

28.9

‘Our loved ones are a source of sorrow, lamentation, pain, sadness, and distress.’”

‘piyajātikā sokaparidevadukkhadomanassupāyāsā piyappabhavikā’”ti.

29.1

“It’s incredible, Mallikā, it’s amazing,

“Acchariyaṁ, mallike, abbhutaṁ, mallike.

29.2

how far the Buddha sees with penetrating wisdom, it seems to me.

Yāvañca so bhagavā paññāya ativijjha maññe passati.

29.3

Come, Mallikā, rinse my hands.”

Ehi, mallike, ācamehī”ti.

29.4

Then King Pasenadi got up from his seat, arranged his robe over one shoulder, raised his joined palms toward the Buddha, and expressed this heartfelt sentiment three times:

Atha kho rājā pasenadi kosalo uṭṭhāyāsanā ekaṁsaṁ uttarāsaṅgaṁ karitvā yena bhagavā tenañjaliṁ paṇāmetvā tikkhattuṁ udānaṁ udānesi:

29.5

“Homage to that Blessed One, the perfected one, the fully awakened Buddha!

“Namo tassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa.

29.6

Homage to that Blessed One, the perfected one, the fully awakened Buddha!

Namo tassa bhagavato arahato sammāsambuddhassa.

29.7

Homage to that Blessed One, the perfected one, the fully awakened Buddha!”

Namo tassa bhagavato arahato sammāsambuddhassā”ti.

29.8

Piyajātikasuttaṁ niṭṭhitaṁ sattamaṁ.